Lusten

Jag tappar fokus. Det är möten hit, städning dit, äta hit och vara dit. Detta projekt vi håller på med tycker jag är kul men det är så mycket avbrott och jag tappar fokus väldigt lätt. Ikväll kommer Gege och då kommer även helgen försvinna in i andra mysiga saker och därför inte så mycket tid på skolan. Det kommer bli helt underbart och det är värt varenda sekund. Jag är glad att det finns förstående lärare och att han som vi har just nu faktiskt bara säger kör på bara , tänk inte så mycket utan bara gör. Men jag glömmer lätt bort hans ord och mina egna tankar om att jag faktiskt har kul och bara ska göra. Jag är okoncentrerad just nu och kan inte ens skriva känner jag men tidigare kände jag ett behov att bara få skriva av mig. Tiden springer iväg, jag står still, jag måste äta, jag måste bara vara, jag måste träna, jag måste måste måste. Jag tappar bort lusten som jag pratar om och ser måsten. Eller ja. Blä. Det är många tankar som rustas upp i och med att vara här. På steneby. Med dessa människor. Med alla projekt. Det är en jävla prövning och ett identitetsprov. Det känns som jag rivs upp, plockas isär, plockas ihop för att sedan rivas sönder igen. Tankar kring allt som finns i hela världen känns dubbel, tredubbel och fyrdubbel. Snurrig. Jag känner mig ihopsatt med hjälp av några svaga, tunna trådar och går sönder för varannan kommentar. Jag vet inte. Jag känner mig så osäker. På mycket, på många. På mig. På dig. Jag vet inte vart jag har allt. Jag ser fram emot sommaren eller bara att få komma hem en sväng igen. Jag behöver ny energi. Då kan jag skriva lite om igår. Jag blev inspirarad av Kristins prat om couchsurfing. Hon har varit och rest, visade bilder på olika platser hon hade varit på. Som inte är Sverige. Jag och syster Elin har pratat länge om att resa ihop, en varsinn ryggsäck att fylla och proppa oss fulla av nya erfarenheter, möten och världskunskap. Igår hade jag kunnat packa en väska direkt, hämtat henne och bara dragit. Jag är så jävla sugen på att resa! Känslan av att tiden rinner iväg, att jag inte kommer hinna och att det är försent gör att det kryper i kroppen. Jag vill så mycket! Jag tänkte, kanske ska jag ta ett år härifrån och bara sticka. Det känns som att jag hade behövt det på många plan. Vidga mina vyer och skaffa erfarenhet, då kanske jag kan börja skapa på ett helt annat sätt. Inte vet jag men det känns som att någonting fattas. Att jag skulle behöva utforska så mycket. Jag känner mig tom. Jag känner mig gammal. Jag känner mig tråkig. Nu ska jag gå igen för att antingen ta tag i projektet eller bara gå hem, köpa mat jag kan laga och vänta in kärleken som kommer om ett tag. Vi får se, det blir bra, det blir det väl alltid.