Kroppen mår illa i varje cell. Det har gått knappt en timme sedan vi nyss såg Play på bio. Jag har svårt att prata om film efteråt men jag måste säga att jag påverkades starkt. Verkligt starkt. Den var verklig och jag kunde inte annat än bara iaktta. Sitta och vänta in nästa långa scen.
Igår såg vi The Skin I Live In. Också på bio. Det är Filmfestival på Dal. Gårdagens film var även den tung som bly. Fast på ett annat sätt. Inte lika verklighetstrogen som Play men så psykologiskt stark att kroppen krampade och kippte efter andan. Hämnd, relationer, makt och överlevnad.
Min verklighet och de jag nyligen fått ta del av krockar och smälter samman till en vällande svart klump. Egentligen orkar jag inte. Jag skulle inte ha gått på dessa filmer i detta läget men jag vill så hemskt gärna. Jag offrar mig själv bara för att få fly och samtidigt straffa mig med detta mörka. Det finns egentligen inget annat val.
Val. Det är mycket jag har fått välja på sistone och majoriteten fanns ingen ände på. Återvändsgränd åt båda hållen. Ingen början och inget slut. Diffusa horisonter med höga röster som styr. Egentligen borde jag fly. För mitt eget bästa. Men jag kan inte tänka i stunden, jag ska vara förnuftig och handla efter hur framtiden bäst kan tänkas bli.
Jag vill säga att jag inte hade något val. Jag vill säga att detta inte var mitt val. Jag vill säga att jag önskar att detta aldrig hänt. Jag vill säga att det sista jag vill är att sänka dig och göra dig illa. Nu ligger vi där båda två, efter en match ingen av oss ville gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar