Tillståndet jag befinner mig i just nu gör att jag inte orkar mycket. Tillståndet heter blockerad självkänsla. Drunknat självförtroende. Stora jag har blivit minsta jag. Det är mycket som har hänt på sistone och med ett tungt kostymprojekt och mastiga föreläsningar på det har gjort att min känsla för mig själv är väldigt luddig.
Jag är ledsen att behöva dela med mig av detta tvivel och denna bitterhet men den tar jävligt mycket plats just nu. Med den kommer tvivel på allt. Tvivlet på mina egna arbeten som tar mest tid och energi. Någonstans där bakom ligger också tvivlet på mig själv. Hela mig. Som lätt glöms bort, hela viktiga jag. Jag hoppas på nästa projekt och att det kommer lyfta upp mig. Än så länge har ingenting förändrats.
Jag inbillar mig att jag behöver komma härifrån. Det kommer vara 2 månader sedan jag var någon annanstans, hemma, till att jag åker hem på tisdag.
Jag behöver självförtroendet mer än någonting annat just nu. Jag ser fram emot tillställningen som är om en vecka. Jag är redan nervös och tänker att jag inte kommer ha tillräckligt. Allt tvivel på mig som "konstnär" gör att jag trycker ner mig själv otroligt. Inte kan väl jag? Vad skulle det här betyda? Har jag rätt att göra det här? Varför skulle dem annars fråga? De har väl inte en jävla aning om hur jag fungerar på en scen idag. Inte jag heller för det var evigheter sedan. Jag tar mig den rätten, jag tar den utmaningen och varför kan jag inte peppa mig själv och komma ihåg vad jag tycker om världen egentligen, att den är löjlig och inte alls så allvarlig som många inbillar sig.
Jag vill kunna ta för mig, jag vill kunna ta plats, jag vill göra mig lika viktig som någon annan. En sa till mig en gång att jag trodde att jag var någonting, en stjärna, som en artist (på ett negativt sätt). Och jag tycker verkligen att jag är det, jag är bäst precis som du och alla andra! Inte alla vill vara i fronten och visa upp sig men låt mig få känna det inombords, låt mig få vara jag precis som vilken annan varelse som helst, det den själv vill.
I några sekunder vid få tillfällen känner jag styrka, jag önskar den höll i sig. Jag ser fram emot projektet som väntar och jag hoppas verkligen jag kan stå på mig, ta för mig och göra mig hörd.
Idag var det examination av litteratur vi har läst under några veckor nu. Fy fan säger jag bara. Jag känner mig som världens pucko. Det är där det kommer in också den här osäkerheten på mig själv. Och tvivlet såklart. Jag känner att det enda rätta vore om jag hoppar av hela utbildningen. Jag har ingen rätt att vara här. Känner att platsen skulle vara ämnad någon annan smartare. Jag har inte kunnat prata på flera dagar. Inte lyckats få fram en vettig mening. Fan vad jag önskar att jag hade huvud till allt detta.
I morgon hela dagen och på söndag likaså har jag i alla fall bokat en sal helt för mig där jag bara ska dansa, lyssna på musik, kolla videos och inspireras av andra former som har med tänket kring projektet att göra. Ett steg i taget Lina, för du skenar iväg och föreställer dig hur allt ska vara. Gör inte det. Tänk i nuet och bena av bit för bit! Det är ingen som har en aning om vad jag kommer komma med. Jätte spännande ju!
Nu måste jag sova, i morgon ska jag få massage. Fi fan va lyxigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar