Frånvaro men debatt om minimodeller och en blåst Katrin får mig att komma igång

Hualigen. Vart ska en börja. Jag har många tankar om mycket och några ämnen är om mat, träning, utseende och all den fixeringen människor i samhället har som får mig att gå igång lite extra. Alla har sina metoder och jag skriver helt ärligt att det jag tycker är rätt. Jag är öppen för mycket men när det handlar om sådant finns det inte mycket inom mig som går att rucka på. Jag har turen att vara på det stället jag är på. Steneby. Dals Långed. Konstskola. Att bara vara omgiven av konst och människor som fokuserar på djupare saker i livet än den kroppsliga ytan. Om det inte är att undersöka den eller göra andra former av arbeten som jag t.ex. Jag jobbar mycket med kropp och föreställningar om den. Ytligt som kläder och kroppsligt vad som är accepterat eller inte, inom konsten. Just för att jag tycker att föreställningar som upplyses i samhället är helt sjuka. Det som får ta plats och som inte jag har någon rå för. Som jag inte vill vara en del av.
Jag såg nyss debatten på svtplay där det bl.a. handlade om minimodeller och LCHF dieten. Jag har aldrig varit ett stort fan av speciella dieter och tycker det är konstigt att hetsa in ett stycke människor i vad som är helt rätt och helt fel när alla är individer och funkar olika. Jag kan inte säga att jag aldrig varit påverkad av den yttre skiten för jag som likamånga andra har varit fast i någon form av ätstörning när jag var yngre. Där slutar det. Jag gick vidare och fattade bättre, skönt för mig va!? Men jag blir så innerligt engagerad och provocerad av sådana som Katrin Zytomierska. Vilken blåst jävla bimbo. Okej, hon finns till i världen för att provocera men en blir lite fundersam och tänker om hon på fullaste allvar tycker som hon tycker, på riktigt. Är det en verklig person?
Ja, det finns väl inte så mycket att säga om henne förutom att vi spelar i helt olika lag. 
Sen är det ju den delen med barnmodeller. Låter ganska perverst. Och det tycker jag väl att det är också. Jag blir arg att vettiga människor som mer än någonting annat vill adoptera men inte får och istället tillåts outvecklade hjärnlösa människor som dessa uppfostra sina barn på detta vis. Att de ens får vara föräldrar. Tragiskt. Jag har inga barn men känner ändå att jag kan uttala mig. Jag har för tillfället inga  planer på att skaffa barn heller av många anledningar. Bl.a. är jag arg på världen. Jag ska aldrig säga aldrig, en vacker dag sitter jag där med miraklet i mina armar och önskar inget annat än att få vara nära det. Men samtidigt, varför ska det vara en självklarhet. Jag skriver detta med risk för att bli stämplad som en känslolös jävel men jag pallar fan inte att vara tyst. Eller jag är fan inte känslolös, jag har känslor så det bara skriker om det och visar det väl genom detta? Alla ni som har barn är underbara och fortsätter vara det mot era barn men JAG kan inte med att föra min historia vidare, just nu. Jag är för arg på världen. Jag kan inte med att sätta en ny människa in i denna sjuka värld och föra den historien vidare. Det skulle vara om jag en vacker dag sitter där i skogen med mitt lilla hus långt bort från civilisation och all skit och väljer att skaffa ett litet mirakel, om det ens går, och då vara den mest överbeskyddande morsan som inte låter miraklet sätta sin fot i den andra världen. Det är en dröm jag har. Att bo i skogen alltså. Och kanske skaffa en eller flera ungar.