Som med många arbeten jag gjort går jag in i det hjärtligt och livet känns hoppfullt, men direkt jag får distans till det känner jag hur jag skäms. Över mig själv. Över det jag gjort. Aldrig annars skäms jag över någonting. Det är så jävla sällan att folk tycker nog jag borde skämmas bara över det. Att jag aldrig skäms. Men. Till denna punkt konsten och jag så känner jag mig svagare än någonsin. Jag skäms. Självförtroendet ligger lägst och rätten att vara jag finns bara inte. Vad fan gör jag här? Ärligt talat.
måndag 2 januari 2012
Ord
Om jag sagt att skrivandet är min grej har jag känt rätt men i detta nu är det svårare än någonsin. Eller vareviga gång en sådan här uppgift kommer till min hand är det svårare än någonsin. Det ska tolkas, läsas om upp och ned och kommas på saker mitt i. Fan alla ord blandas ihop och jag måste hela tiden finna svar så jag kan försvara mig själv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Aldrig skämmas Lina. Aldrig. Vi ska vara stolta och ta det vi gör på allvar. Men ja det är skitsvårt. Kram!
SvaraRaderakan man inte så kan man inte.. det kommer när det kommer, inte alltid blodigt allvar! jag älskar dig och saknar dig redan. Du är bäst <3
SvaraRaderaNi är fina. Nej jag vet, jag vill verkligen inte skämmas men känner mig så osäker på detta. Det är svårt. Det är något jag hela tiden måste jobba med, att ta mig själv och det jag gör på allvar. Så viktigt!
SvaraRaderaOch nej, det är inte alltid det kan vara på topp.. Och funkar det inte nu så kommer jag få veta det och det är inte hela världen, verkligen inte. Jag är här och nu och kan inte göra mer så är det bara.
Kram Mie!
Jag älskar dig Cissi och saknar dig alltid när du inte är nära. När vi inte är nära. Du är den bästa!