*

Upprepningar är en del av bearbetningen. Bearbeta upprepningar. Kommer fram till att upprepningar upphört och efterskalven är nya förväntningar.


Det händer mycket i kropp och själ just nu. En ny tid och jag ser positivt på det mesta men med ett tvivel som är större än störst. Tvivlet kan skapa missförstånd och jag verkar bitter, arg och onödig. Men egentligen menar jag väl och det jag gjort är att trassla in ord som byter plats och så kan jag inte ändra det jag sagt och försöker bara ställa allt till rätta. Ut genom det hela kommer jag och är liten och ihoptrasslad. 


Igår på lunchen betedde jag mig konstigt och fast jag sagt till mig själv att tänka på vad jag säger så kommer alla dessa ord i fel ordning. Jag blev tyst och att tungt jävla lass av själv aga svepte över mig och lämnade mig inte på några timmar. En fråga om hur är det egentligen och ett svar som skulle ha vart ärligt hade bara fått mig att gråta. Jag svarade istället annorlunda och styrde situationen åt ett håll utan tårar.


Jag ser en film här i kväll Cést pas moi, je le jure! (It´s not me I swear!) och tänker att mina problem går inte att jämföra. Jag läser Fridas blogg och glömmer bort mig själv. 
Ibland blir jag trött på att klaga. Eller ganska ofta faktiskt eftersom det kommer titt som tätt. Men nu är det ju så att det här är mitt liv och jag råkar ha fötts i ett land, en familj och ett liv där problemen inte handlar om att min morbror slår mig, att min familj inte lyssnar eller att jag ska vara tacksam för att jag som tjej får pengar till en utbildning. Jag har aldrig blivit slagen, har föräldrar som stöttar mig om jag så skulle vilja starta en banjoskola för marsvin mitt ute i öknen eller kan välja vilken jävla utbildning som helst. Eller nästan i alla fall. Min bror går i alla fall inte först i kön utan vi har lika rätt. 
Men. Ibland är livet fan tungt och det enda jag skulle vilja göra är att ligga i snön så det ser ut som jag blivit påkörd. Och ligga där ett tag.


En grej som gör att livet känns hoppfullt är att jag vid detta avgörande beslut inte känner att jag är osäker på vad som kommer hända om ett år. En vecka tidigare kunde jag säga att vi kanske finns med varandra om ett år, vad vet jag, men nu har jag inte ens en tanke på att det blir vi om ett år. För där finns bara jag och de val jag gjort som lett mig dit. Det är befriande och jag känner inget behov av att vara kvar, inte det minsta.


Ja, det gör ont när växtvärken märks så väl men känns underbart att jag efteråt bara känner mig längre. Vilket visdomsord jag slänger ur mig. Hualigen. Det betyder att jag just nu är mitt uppe i massa jävla förändringar som har med allt att göra och sen faller bitarna på plats.
Så.


Kaffe har jag druckit idag också och shit vilken påverkan den gjorde på min kropp. Som att ta en snus fast annorlunda. Jag vet inte om jag vill det igen. Kaffe är inte min grej.


Nu ska jag sova, i morgon väntar sovmorgon.