Det luktade mat när jag kom hem. I min lägenhet. Jag börjar verkligen bo in mig nu.
Vernissaget var helt okej. Det handlade om risktagande, misslyckande och pinsamhet. Det är väl bra att få se hur lärare ser på misslyckande (det var 12 lärare som ställde ut).
Det fanns olika åsikter om vad som är misslyckande. Att ta det ordagrannt eller se att det inte finns misslyckande. Att ta det possitivt eller negativt. Det var en utställning vi fick ta på och granska nogrannt. Jag tittade, rörde en gång och läste det mesta. Skönt att se att dom faktiskt gör misslyckanden bara genom att skriva en för lång text till föremålet. Jag tröttnar lätt om texten inte tar mig någonstans direkt. Det ska vara intressant och skriver man långt ska det vara jävligt intressant. Det kan vara kort men innehålla mycket. Jag gillade Alexanders och Britt Ignells mest.
Jag tyckte jag kände igen teckningarna som låg på golvet men kopplade inte att det var hon. Jag visste inte att vi kommer ha henne i framtiden. Det ser jag fram emot. Hon hade utställning när vi var på öppet hus där i vintras och jag fastnade direkt.
Sedan började rektorn, han är jätte cool, och en annan snubbe, jag tror det är han som ordnat utställningen, de började prata. Länge. Jog orkade inte stå längre så jag satte mig en sväng. Det var nästan fullt i rummet och jag tappade tråden ganska snabbt om vad de pratade om. Tankarna for iväg och jag började tänka på att alla hade snoppar. Massa olika snoppar. Sen kommer jag på mig själv och undrar hur andra tänker när dom står och tycker att någonting är lite tråkigt. Sen kom jag på mig själv med att tänka hur stämningen skulle bli om jag fes? Jag testade inte. Man borde göra det någongång.
Vi har ju pratat lite om koder idag. Koder som finns hur vi ska vara och klä oss för att passa in och tillhöra en grupp. För ingen vill ju vara ensam. Eller? Jag tänker väldigt mycket, tror jag iallafall, och grubblar desto mer. Jag har tänkt en lång tid hur det är att vara ensam. För jag kan känna mig så väldigt ofta hela tiden nästan. Det är inte ofta jag känner mig bekväm, att tankarna om tillhörighet bara slås av för en stund eller att jag passar någonstans. Den platsen hittar jag hos min familj och hade jag inte haft dem hade livet inte funnits.
Vilka koder följer jag? För det lär jag ju göra annars hade jag varit tönten ingen fattar poängen med eller bara slampan ingen ser upp till. Eller är jag dem båda? Ingen säger dumma saker framför näsan, det gör de bäst bakom ryggen.
Jag har fortfarande inte fattat grejen med att tillhöra en eller flera men jag tror jag mår bra med det. Jag försöker jobba på det istället så att jag kan göra någonting av det. Kanske är det meningen att det ska vara så. Jag är nyfiken på vart jag hamnar i framtiden. Kommer jag känna mig lika ensam? Kommer jag hitta flera som har samma kod som jag?
Jag försöker inte vara speciell. Jag kanske är vrång, jag kanske tänker för mycket eller så kanske det är såhär det ska vara. Jag vet inte.
Jag är inte smart heller. Det är lite tråkigt.
Jag skrev massa anteckningar under redovisningarna av sommarprojekten och tänkte jag skulle få ner dem samlade i min bok. Just nu ligger de löst på viktiga papper. Det tänkte jag att jag skulle göra ikväll. Just nu tänker jag på att skriva och få ner så mycket tankar som möjligt men det är väl viktigt att både skriva här och under tiden allt händer på dagarna. Jag vill lära mig allt!
Jag äter chips och andas in mitt nya hem. I morgon blir det utflyckt med klassen och några andra ur TKF. Vi ska kolla in Returen, Bengtsfors, Museer, Second Hand butiker och kolla in Not Quite med lunch. Det blir bra.
Och Sarah, ibland orkar jag inte leva men gör det ändå. Det finns ett konstigt driv och det är någonting jag också funderat väldigt mycket på. Finns det någon som inte tänker på att vilja lägga sig och dö här och nu? Finns det någon som tänker på att vilja ge upp?
För mig är det ingen dans på rosor och jag tycker jag är jävligt självisk redan som det är så att ge upp så lätt är inget allternativ.
Jag orkar inte alltid leva men gör det ändå :)
Puss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar