Personalfest

Jag har varit med mig själv hela dagen, precis som hela veckan till och från. Det är skönt. Skolan börjar på måndag och det snurrar i min skalle. Mycket att tänka på men ingen ordning, men jag antar att det inte finns något sätt att förberada sig på inför det här.
Det känns som jag ska börja ettan igen. Både på lågstadiet och gymnasiet. Förväntasfull, skit rädd och prestationsångest. Även fast jag kommit in på arbetsprover och intervju känns det som att det är på låtsas. Jag är på låtsas och det som styr allting vill bara jävlas. Alltid. Alltid jävlas med mig.
Jag vet inte vad man kallar det, om jag tycker synd om mig själv eller vad det är, men det var längesen jag kunde tänka en positiv tanke om mig själv.
Jag måste ha något fel, jag vill tror det iallafall så jag har nånting att skylla på. Att det finns någon sjukdom uppkallad efter det jag lider av. På senare tid har jag tagit åt mig av allt. Jag är så känslig men vill inte erkänna det. Pappa sa det när vi flyttade i lördags att jag är så känslig och tar åt mig direkt. Mamma försvarade mig såklart. Jag kände mig liten och dum. Anledningen den här gången var tjafs i bilen mellan mig och min kärlek och lillasyster var med på ett hörn, de retades och jag försökte vara lugn. Men jag antar att det inte gick så bra för jag blev vrång och ville åka i den andra bilen. Se, jag låter som en barnrumpa.
Känner jag att det inte riktigt är som jag vill, alltså att det går över gränsen för vad som är okej och jag känner mig kränkt så tänker inte jag vara med på leken längre. Jag är ganska bestämd på det viset. Självklart så är ju det också fel för jag får direkt dåligt samvete och känner mig urlöjlig. Vad har jag för rätt att bete mig hur jag vill!? ALL RÄTT (tycker jag egentligen).

Det är bara två dagar ungefär sen bär det av. Jag och kärleken åker tillsammans iväg på mys och äventyr. Jag hoppas vi är sams mesta delen av tiden. Vi har börjat bråka så mycket, inte alls som förr då vi tjafsa en pyttestund och blev sams några sekunder efter och sedan bara skrattade åt hur löjligt det var. Det är nånting helt annat nu. Infekterat på något vis. Mitt fel såklart.
Jag tror att den här flytten kommer i rättan tid, jag vill tro att det blir en räddning iallafall. På många vis. Jag hoppas vi inser hur viktigt det är att ta hand om det man har. Det är så enkelt att förstöra nånting men tusen gånger svårare att reparera. Ett fåtal ord och tilliten kan vara borta på en hundradels sekund men tusentals ord räcker inte för att få tillbaka den, det kan ta år och dagar.

Tiden har tagit slut och jag måste hinna mer idag. Träning och inspirationsträff står på schemat. Jag har redan simmat 1500 m idag.
Jag har även varit på Returen och hämtat tv-bordet jag köpt. Vilken tur att jag inte är så noga med att ha det nyaste, jag älskar second hand och det passar plånboken min perfekt!