Konstig dag

Idag är en sorglig dag. Den är mest underlig och alldeles alldeles onödig.

Tutta var en go dam som alltid var trevlig, glad och öppen. En sån där härlig kvinna som kändes så naturlig och kvinnlig på ett härligt sätt. Hon fixade allt i sitt hem och hittade på roliga saker. Jag vet att hon har rest ganska mycket, i Sverige och utanför. Jag vill tro det iallafall. Hon och hennes man hade ofta besök och var ett sånt där gulligt par som hållit ihop sedan ungdomen. Jag tror hennes man bara var 17 år när de gifte sig. Han fick lov att skriva brev till kungen eller träffa honom eller hur det nu var för att få lov att gifta sig i så ung ålder. Nu är han runt 70 kan jag tro.

Tutta var min pappas moster och gick bort idag av den vidriga sjukdomen bröstcanser. Hon påbörjade cellgiftsbehandling men klarade inte av det. I fredags var hennes andra och hon har varit pigg hela helgen. Igår var hon på syjunta men idag var det något som inte stämde.

Jag satt i matsalen när jag fick meddelande av min lillasyster. Det började Hej älskade! Jag tänkte säga... Det var det lilla jag såg först och trodde hon hade någonting roligt att berätta. Jag tänkte att hon planerade att komma och hälsa på för att söka jobb i Göteborg och blev alldeles pirrig och glad... Så långt hann jag tänka av de små orden. Men det var inte så. Hej älskade! Jag tänkte säga att Tutta har gått bort. Jag var inte glad längre. Tårarna var där.
Jag satte maten i halsen och visste inte vart jag skulle ta vägen.
Jag har inte ätit i matsalen sen första dagen och gjorde det idag bara för en röstning vi skulle ha kl 12. Maten verkade god så jag tog två flugor och smällde dom båda två.
Så mycket människor och så mycket jag ville att de inte skulle vara där, hos mig, just då. Jag ville bara bort och krånglade mig ut bland trånga stolar och konstigt system där man lägger disk och matrester.

Jag ringde lillasyster och pratade om det. Det känns konstigt. Inte verkligt för 5 öre.

När hälsade jag på Tutta senast? Jag vet, jag träffade henne på släktträffen vi hade 31 juli. Hon hade opererats då och var olik sig. Hon såg sjuk ut men hade en helt annan utstrålning än tidigare. Hon såg så jävla stark och säker ut. En kämpe som inte tänkte ge upp i första taget. Hon hade blivit mindre men ville inte visa sig svag för oss. Jag tror det var Lisa som berättade hur hennes systrar skulle hjälpa henne med allt men hur trött hon var på att ses som ett offer som inte klarade av saker hon gjort tidigare. Saker hon tidigare gjort skulle helt plötsligt hennes friska och fräscha systrar ta hand om nu.

Livet är så skört. På något vis känner jag att människor runt om mig ska vara oövervinnerliga, odödliga och inte kunna rubbas före min död. Tutta skulle bli frisk, det var det som var meningen. Giftet hon fick in i kroppen skulle döda det dåliga i kroppen men tog även med hennes kraft.

Ja, den här dagen blev konstig. Det känns bra ändå, jag har en klass som känns riktigt bra och det blir förmodligen bara bättre och bättre. Familjen är oslagbar och omgivningen här går inte att klaga på.

Jag skulle vilja göra en resa. Till ett varmt paradisland utan turistattraktioner och kaviar. Jag vill åka till flera ställen. Jag är lycklig som fattig student men ibland känns det jobbigt att inte kunna följa på saker. Man känner sig rätt ensam. Och vad är det som är rätt här i livet då? Vi tar en dag i taget och formar den till något bra, det är det vi gör.
Jag njuter av småsaker som inte är självklara lyckohändelser. Det kan vara en känsla på vägen som känns så jävla underbar. Ett litet löv som faller och en doft av höst som kikar förbi. Att Kristin kommer fram till mig ivrig och lycklig och säger att P-G ska slänga massa saker och att man kan få komma ner och kolla om man vill ha någonting. Jag var påväg till kroki men hade lite tid på mig så jag kikade in. Jag hittade en gammal docka med huvudet bredvid plus ett annat huvud och andra dockdelar. Jag tog dem och var nöjd. Jag hade ändå inte kunnat bära mer och ville börja rita.
Syskonbarnen är lyckopiller i sig. De bara levererar massa liv som är så inspirerande att man vill le hela tiden.
Det finns massa saker som gör mig glad. Tomheten är ganska stor just nu så jag kommer inte på någe mer. Men det är enkelt, man bestämmer sig för att må bra och så blir det.

Det var längesen jag skrev nu och tänkte jag skulle smälla in massa om vad jag har gjort i skolan o.s.v. men jag känner att Tutta får bli mina ord idag. Vi hinner göra så mycket så jag får väl skriva eftersom.
Jag var hemma i helgen och då vill jag inte slösa bort tiden vid datorn och sen har det bara inte blivit av. Det blir när det blir och jag hoppas jag köper en kamera när lönen ramlar in så jag kan stämpla bloggen med bilder.

Nu orkar jag inge mer.