Jag känner en tomhet just nu. VGKn är avslutad och på måndag kommer ett nytt projekt. Det nya projektet känns spännande, friskt och skrämmande såklart. Alla tjuter av lycka när de får beskrivningen och temat vi ska ha men jag gör inte en min. Det känns jättebra men samtidigt skrämmande eftersom en ny sorts press kommer födas på nytt och prestationsångesten kommer ligga tungt och länge över mig, det vet jag, så är det alltid. Jag vill så mycket, kan inte sortera, kan inte kommunicera. Det känns så. Misshandeln kommer tillbaka nu men jag kan inte låta bli att tänka dåligt. Jag ska försöka fokusera på här och nu fastän jag gör det svårt för mig själv.

Jag känner en tomhet för jag vet att jag inte får träffa min kärlek när jag kommer hem till min lägenhet. Jag vet att jag inte kommer få träffa honom på hela helgen och minst två veckor framöver. Det tar lite på mig, men bara lite. Jag tror vi tänker lika och vill lika med varandra så det borde inte vara några problem. Det är bara den fysiska närheten som fattas som såklart blir mental. Den mentala närheten fattas. Allt fattas. Oss fattas.

Men.

Vi ska ha middag ikväll. Hon är låg, väldigt låg. Men jag hoppas detta kan lyfta upp henne för en liten stund. Det kan vara skönt att knuffa bort det låga ett tag. Bara ett litet tag för det får inte bli för länge, då kan man bli låg hur lång tid som helst.
Och så ska jag klippa Su Jy. Hon vill hitta på något roligt och det vill jag också. Jag har tänkt på henne, hon är så himmelskt intressant. Jag vill bara lära känna henne.

Jag kör på för det är det enda jag kan göra. Tar med mig lite pyssel hem i tanken om att skapa något roligt, för roligt är bra!