Kärlek

Detta möttes jag av när jag öppnade kylen när jag kom hem från en lång resa från hem till mitt nya hem. Humöret var inte på topp men när jag fick syn på det här log jag så stort i mun, själ och hjärta så att en spridning av lycka genomsyrade hela mig. Såna här saker får mig att glömma allt tråkigt och får upp ögonen för det fina. Jag är så glad att jag har dessa människor runt mig. Tack för det!

Inte nog med det så innan jag for fick jag en påse med lussebullar och lingonglögg av bästa storasyster. Har precis avnjutit en pucko och en stycke lussebulle till det. Härligt liv säger jag! Ibland är jag jävligt enkel, behövs inte mycket mer än så. Fast för mig är det ju mycket. De små sakerna med betydelse. Att fina varelser runtom mig hittar på roliga överraskningar för bara mig, det är så fint. Jag har t.ex. tjatat om pucko, att det finns i 1 liters förpackningar och att jag någon helg ska köpa det som lördagsgodis. Varför köper du inte det direkt? frågar de. Nej jag vill ha det på helgen så det blir speciellt svarar jag. Jag kan ju inte äta vad som helst när som helst, allt har sin själ.

Hur ska jag förklara min helg. Det har varit turbulens i min skalle. Det har varit en jobbig helg men också bra. Jag har gråtit mycket men också skrattat. Jag har varit tyst men också pratat. Konstiga band till olika människor. Kärleken är konstig och jag ifrågasätter mycket. Det blir jobbigt. Jag blir förvirrad och det snurrar i min skalle.
Det var helt underbart att se kärlekens bil på tågstationen i Mora. Ju närmare jag kom bilen desto mer log jag. Sådär okontrollerat så jag blir lite generad. Så kär och hoppfull! Så mycket saknad och längtan och så får vi äntligen träffas. Vi var så glada. Våra händer visade kärlek, våra huvuden gneds mot varandra, mitt huvud lutande mot hans kropp, ögonkontakt och det blixtrade kärlek om oss. Vi var så glada, så tysta och kära. Åka bil tillsammans mot vårat hem och en tid för bara oss. Det var lycka.
Sen blev det fredag morgon och någonting hände. Hela helgen blev förstörd.
Men det fanns ljusa tillfällen. Vi myste till och från, vi åt mat tillsammans med hans syster med familj, jag träffade kompisar från förr och vi var många på ett litet fik med mycket prat och skön, naturlig stämning, vi åt middag med min familj, jag fick mycket tid med min bästa kompis och det kändes så bra och det känns alltid bra med henne (vi är helt klart bäst tillsammans!), vi hälsade på hans kompisar i deras nya hus och vi åt frukost tillsammans med hans syster med kille kl 12 i morse. En helg med mycket kärlek men också stor förvirring.
Jag vet inte, jag blir matt. Nu känns det lugnare men jag förstår inte. Att det behöver bli så. Finns det anledning eller hittar vi bara på? Förstorar jag upp eller är det stort? Det kanske blir så när man ska proppa alla känslor på en gång på en och samma helg för att det är enda gången vi träffas. Sen blir den uppehåll och paus och när man väl sätter på play igen blir det förstoppning. Bandet räcker inte till. Det blir för mycket känslor som förr en gång var utspridda över en rimlig tid då vi kunde ta tag i problem samtidigt som de dök upp. Nu samlas de och det blir en massexplosion av känslor på samma dynamit.

Jag vet inte. Jag vet inte mycket. Det är vid såna här tillfällen jag klankar ner på mig själv. Jag är tråkig, tar aldrig initiativ, borde vara själv på en helt egen planet, jag är allt dåligt som finns. Kan aldrig bestämma mig, vill vara snäll men vill för mycket så det blir fel. Ingen förstår, jag förstår absolut inte. Jag känner mig dum, för att jag tänker dåliga saker och för att jag är dum.

Jag ska borsta tänderna och sova på saken. Imorgon fortsätter en annan typ av verklighet, bara att sadla om och gallopera in där jag avslutade, vi har inte mycket tid men det var värt allt i världen att få komma hem. Nu saknar jag kärleken och det braiga redan.