Slit och släng

Idag är en tung dag. Kvällssamtalet blev inte som det brukar och inte morgonen därpå heller. Åter ett slag i bröstet och en släng av verklighet. Jag fattar att det är så det måste bli någon gång men blir stum när det verkligen kommer. Det finns liksom ingen förvarning men ändå är det vi som styr. För jag är inte ensam, det kan inte bara ligga på mig. Det kan inte bara vara mitt ansvar för vi är två. Vi är två som har dragit den här kärlekspåsen och valt allt slänga den hit och dit. Öppna den och låta den vara öppen ibland, stängt den när det blivit för påtagligt. Nej, jag kan inte bara lägga hela skulden på mig. Fast jag känner mig som boven i allt. Att det skulle vara mitt fel. Att det skulle vara mitt fel att jag är människa. Jag också. Det kunde inte bara vara problemfritt, det måste du förstå. Jag känner precis som du. Jag har haft oss precis lika mycket som du. Vi väljer att se det på våra olika vis och löser det på något knaggligt gemensamt vis. Jag vet inte. Jag vet inte är det enda jag säger. Jag vet inte.