Dagen har varit skruvad än en gång. I mitt huvud. Det är något som har vridit mig som en disktrasa och pressat tills alla tårar kom fram. Sådär okontrollerat där man huttrar och inte kan prata riktigt. Jag kan inte styra det och ska nog inte göra det heller. Det är nu jag ska gå igenom skiten och låta alla känslor komma. Inte pressa undan, då kommer nog den där panikångesten jag är rädd för. Inte för att jag upplevt det, tror jag, men det har varit ett samtalsämne i några dagar. (Kanske är vi många som känner underliggande stress). Det var så att en gång vaknade jag av att jag knappt kunde andas. Mitt i natten vaknade jag i panik och det kändes som en alldeles för stark person tog tag om min bröstkorg och pressade allt den kunde. Det upprepade sig en gång till men sen kunde jag somna om. Vad var det? Det hände även en gång när jag var sjuk, natten då det var som värst och jag kanske hade feber...
Idag tog du kontakt och jag trodde inte mina öron. Jag blev skakis och visste inte hur jag skulle lösa situationen. Jag valde att sätta stopp en sista gång. För jag tror, hoppas, det är en sista gång nu. Meddelandet till dig var inte vackert men från mitt frustrerande hjärta som i desperation vill få dig att förstå. Vi löser denna situation på helt olika sätt. Jag är långt ifrån dit du har kommit och vill inte veta hur du fixar din vardag.
Jag kan inte jobba riktigt och inte fungera som jag brukar. Det är en tyngande känsla i kroppen hela tiden. Det gör att jag tappar fokus och vet inte vart jag ska varken börja eller sluta. Allt är en sörja. Kanske blir allt så mycket tydligare nu när saker sker. Det är nu det händer. Det fick lov att vara någonting jävligt jobbigt som skulle få mig att ta avstånd. Nu är jag här och saker sker av egen vilja, jag kan inte styra. Det är med avståndet som verkligheten kommer och vill att jag ska leva livet annorlunda. Med det kommer omställning som gör att jag möbleras om i hela kroppen och knoppen som gör att jag inte kan fokusera på annat.
I morgon ska jag läsa och senare besöka läder, skinn & päls. Jag vill testa en idé jag har som jag känner för. Det här projektet vi har just nu har gjort mig oerhört förvirrad. Vad är rätt vad är fel? Vem har rätt vem har fel? Finns det rätt och finns det fel? Kanske är det den egna lösningen som är målet. Klart det är. Hur gör jag för att släppa på mina egna gränser? Begränsningarna ska bort, därmed kommer kreativiteten!
Fina du.
SvaraRadera