Huvudvärk

Om 1 timme ska vi vara på Folketshus igen. Jag har ont i huvudet och hade helst stannat hemma. Känner mig förbannat tråkig men jag har ingen lust med någonting. Eller jo det har jag ju, jag vill hellre sitta hemma och sticka, skriva och pyssla här hemma.

Jag har inte varit så aktiv i att hjälpa till med festen vi ska ha för hela skolan. Det har inte blivit så bara.

Det var begravning i torsdags också som jag lyckades komma till. Jag letade länge och mycket efter bil och fick låna i sista sekund. Jag är glad att jag kom iväg. Åkte på onsdag kväll och kärleken min lånade sin pappas bil från jobbet och kom hem så vi fick sova med varandra. Det betyder mycket. Dagen efter tog jag och min syster oss upp till Blyberg och mamma så vi kunde äta frukost tillsammans. Det betyder mycket.

Det kändes konstigt att gå på en begravning där ingen skulle ligga i kistan. Tutta och Stig skulle ju komma dit tillsammans. Vem är det som ska begravas? Nej det var alldeles för tidigt och inte alls som vi ville ha det. Livet är konstigt och vi förväntar oss att leva för evigt, så är det bara.
Det var fint. Det mesta. En kör sjöng och gamla par gick och höll varandra i händerna, gråtandes. Vi var runt 100 pers gråtandes tillsammans i en orgie. Det var det som var fint, det personliga. Det prästen sa om Tutta och Stig var fint. Sen kan jag inte förstå språket om Gud och hur han är störst, bäst och vackrast. Hur vi ska leva som några syndare under en enda Gud som bestämmer vilka som ska leva längre än andra. Nej jag förstår inte språket. Jag blir förolämpad. Men det var inte min begravning så jag försökte tänka på Tutta och att det var så hon ville ha det. Det var hennes begravning, inte mina åsikter och tankar om Gud och kristendomen.
Jag tänkte på människorna som stod henne nära, hon berörde så många. Jag tänkte på henne. Jag blev väldigt ledsen och kunde inte riktigt förstå. Och nu i efterhand har jag varit så låg. Jag vet inte om det var begravningen som gjorde det, att man på något sätt inser att hon faktiskt inte finns längre, köttsligt. Att man har kommit in i någon form av bearbetning på att hon inte kommer tillbaka. Jag trodde det skulle vara enkelt att ta en bil, åka nästan 40 mil, sova, gå på begravning, försöka ta det lugnt (jag tänkte egentligen åka tillbaka till Långed samma kväll men bestämde att det är ingen bra idé), försöka sova, gå upp mycket tidigt och köra tillbaka nästan 40 mil och ha redovisning direkt. Det gick bra men jag tror jag höll andan under hela tiden och när jag kom fram andades jag ut och blev helt slut. Jag höll andan för länge och blev så trött. Så mycket känslor på en gång och inte kunna ta igen sig mellan gångerna. Helst hade jag stannat hela helgen. Sovit och omgetts av nära och mina allra käraste.
Igår när jag kom hem efter skolan sov jag några timmar sen var det bara att dra sig till Folketshus och hjälpa till lite. Jag kände mig mest överflödig.
I morse samlades vi kl 10 igen för att fixa det sista. Det gick bättre idag men jag var så trött, fortfarande, huvudvärk. När jag kom hem sov jag några timmar. Tvingade mig upp för att göra mig i ordning inför ikväll. Jag har huvudvärk, orkar inte, vill inte. Men ska dra mitt strå till stacken och avverka några pass. Hoppas jag kan gå tidigare.

Jag ville bara skriva några ord det var så längesen. Jag måste dra mig igen så jag inte blir sen, inte så populärt.

Kärlek! Kom ihåg att leva livet!