Jag duschade, satte på elementen, ringde mamma och nu sitter jag här igen, med stickningen bredvid. Jag kan inte bestämma mig om jag är lat eller gör det enkelt för mig eller helt enkelt är skraj för att börja. Börja på det vita tomma. Pappret som lyser mot mig eller bara tanken på att det gör det. Lat och enkelt för mig är nästan lika men att vara skraj är en annan. Jag är nyfiken men vågar inte riktigt börja. Nu är jag till exempel jävligt sugen på att måla. Jag tänker att det inte är min grej, andra gör det ju så mycket bättre. Men jag måste testa. Vi har målat hela veckan och det känns så spännande. Självklart tänker jag Det här måste jag fortsätta med. Gör jag det? Nja, oftast inte. Den här gången hoppas jag. Och jag ska börja teckna, minst en grej om dagen, mycket viktigt! Jag hoppas även där. Samtidigt så tänker jag att jag vill bli klar med tröjan jag stickar. Det blir lite maskor på raster och när jag känner att jag har tid. Eller rättare sagt så tar jag mig tid. Det känns viktigt just nu, att sticka.

Jag borde städa. Och tvätta. Idag bokade jag tvättid äntligen, kände mig ganska nyttig. Hämtade posten för det har jag inte gjort sen i mitten på förra veckan. Det fanns räkningar och annat konstigt att titta på. Tråkigt och dyrt.

Tråden har tappats bort lite men jag håller mig ändå kvar. Det känns okontrollerat men det funkar. Så jag tar det för vad det är och fortsätter, jag har ju trots allt inget annat val, tiden går och jag måste hänga på vare sig jag vill eller inte.

Jag kan inte, det har jag aldrig kunnat. Kanske det som gör mig unik.