Semester hemma hos den största kärleken som finns, kärleken och familjen.

Vi har ätit tacos och hemmagjord glass som syster hade gjort. Jag kan bara säga att så fort tiden lämnar plats åt dessertbak är det glass jag tänker göra! I helgen kan jag tänka.
Jag har fått umgås med de bästa barnen, kramats, pussats, kivats och skrattat! En höjdpunkt var när jag fick lägga Matilda. Hon undrade när jag skulle komma och mysa någon gång så jag trampade iväg till sängen och och la mig bredvid henne. Hon undrade om jag kunde en rolig historia. Oj vad ställd jag blev, tänkte efter och kom fram till att jag inte kunde någon rolig historia. Men hitta på då sa Matilda helt enkelt. Ja så lätt ska det vara. Hon fick berätta först. Jag fortsatte, hon kom med en till, jag skulle fortsätta, hon kom med flera, jag fortsatte, hon med och jag hittade på. Vad svårt det var. Vilken dålig fantasi jag har kom jag underfund med och tänkte tillbaka på när vi var små och berätta roliga historier och rysare för varandra hela tiden. Vart har mitt minne tagit vägen? Till och med Torsken, Norsken och Bellman har försvunnit ur mitt minne. Matilda sa så, Torsken... Så himla härligt! Jag blev så lycklig!
Vi hade massa lekar för oss innan hon ville sova. Vi skulle ge varandra tal att räkna ut tills vi somnade, klia hennes mage, rygg, armar, ben, fötter, hals o.s.v., ryggen sist. Snarka och vända och vrida. Jag var bara så glad, så lycklig att få vara i hennes närhet.

Det har varit en konstig helg också. Missförstånd som har blivit vardagsmat för oss. Det är väl p.g.a. mig. Jag trodde jag kunde prata men har visst tappat det helt. Jag trodde jag kunde lyssna men har visst tappat det helt. Vad jag än gör, säger, lyssnar blir det fel. Jag menade inget illa men det blev illa. Fortfarande. Ibland vet jag inte hur jag ska bete mig. Jag slänger ur mig ord som jag inte tänker så mycket på just för att det bara ska komma ut. Kanske man behöver tänka extra noga vissa gånger. Den här gången orkade jag inte vänta och jag ville bara kasta ur mig orden och missnöjet jag kände för att starta ett samtal. Jag skulle nog ha tänkt en extra gång. Hade det blivit bättre då? Hade jag blivit mindre dålig? För just nu känner jag mig som världens sämsta medmänniska och livskamrat som inte förstår sig på människor. Hur man ska prata, tänka och bete sig. Hade det kunnat vara hur bra som helst? Om inte. Om inte om inte om inte. Ju mer jag tänker på det desto tokigare blir jag. Desto sämre blir jag. Jag har klankat ner och jag har gjort dåliga saker. Jag jag jag jag jag jag jag jag jag...
Jag orkar inte med det.

Imorgon en ny vecka. Jag har ingen lust med skolan men lust med massa annat. Det blir bra.