Marianne Lindberg De Geer

Härliga kvinna. En söndag som kan bli så bra.

Idag stod Uddevalla på schemat. Jag var sådär pepp och kände väl inget speciellt inför det. Vi skulle se en utställning och ha samtal efteråt. Jag ska vara ärlig och säga att jag visste inget om denna kvinna förutom att hon i ett verk på 7 grafikteckningar satt in sitt ansikte över originalet. Hon blev polisanmäld o.s.v.
Direkt vi klev in i konsthallen där hennes verk från ca 90-talet och framåt hängde och installationerades blev jag indragen i en värld jag gillar skarpt. Jag kände massor och tyckte de stora målningarna var så snygga! Så enorma och med så snygga färger. Ja jag fastnade för hennes verk. Hon hade gjort en installation Teater som är en konstruktion av en återkommande mardröm hon haft sen liten. Jävligt äcklig.
Det var dags för samtal. Hon var så vacker! Sådär vill jag stråla när jag blir äldre. Hon var så naturlig och härlig att jag bara ville ta med henne hem.
Runt 40 års åldern debuterade hon som konstnär. Häftigt! Mentalskötare i 14 år. Vilken livserfarenhet och äkta konstnär. Jag kan känna att det är överskattat med konstskola. Det är ingenting man behöver som konstnär och jag kan tänka att man blir mer styrd än om man skulle jobba själv. Alla fungerar olika men jag blir fascinerad av människor som går sin egen väg helt utan vidare.
Jag inspirerades väldigt mycket av samtalet och blev lättad när hon sa att hon ibland inte har en tanke med en målning när hon väl skapar den utan att det är folk i efterhand som analyserar och tycks tro sig veta vad som ligger bakom. Jag har ibland känt lite panik över att man ska ha en tanke med precis allt man gör. Ibland vill jag bara skapa och göra saker utan någon som helst mening med det. Det händer ofta att det kommer i efterhand. Jag skapar och tanken kommer sen. Eller inte alls. Varför ska det vara så komplicerat? Jag pratade med min mammas kusin Bettan i sommar. Ett väldigt bra samtal där jag sa precis detta. Att jag ibland faktiskt inte tänker alls utan bara gör. Jag fick hennes stöd och hon sa massa vettigt. Hon är bra Bettan! Inte bara därför, har man träffat Bettan så förstår man.
Marianne var positiv. Sa att vi bara ska lyssna på dem som ger oss någonting, de andra kan man bara strunta i. Skön inställning! Så enkelt.

Helgen har varit riktigt bra. Vi hade syjunta här hemma hos mig i fredags med chips och kokosbollar. Och stickning. Jag är alltid så nervös när det ska komma folk hem till mig och speciellt när det är bestämt och en tid är satt. Nej, det var som att ha kalas när jag var liten, jag blev bara nervös. Det känns läskigt att folk ska komma in på mitt område och bedöma om de trivs eller inte. Kommer det bli stelt? Kommer de tycka att jag har ett konstigt kök? Kommer det bli pinsam tystnad? Förväntas det att jag ska hålla låda? HOPPAS DET BLIR TREVLIGT!
Det gick bra, jag låtsades vara lugn men efter en minut var jag avslappnad på riktigt. Vi hade riktigt trevligt och jag började sticka en tröja som jag har tänkt bli klar med. Hoppas!
Lördagen bestod av lite mer stickning och en promenad med Funny. Det var bättre än bra. Vi pratade mycket och tänkte mycket lika. Det förväntas så mycket av en att man ska hänga med på allt. Hänga med i det sociala spelet som jag aldrig lyckas komma på reglerna till. Hon kände lika. Jag funkar med de flesta människor men hör aldrig till en grupp. Jag är min egna lilla grupp och ibland kan det kännas ganska ensamt. Jag trivs ensam men när det blir ett mönster där jag ser att jag väljer att inte hänga med i det sociala spelet och blir den som är med alla så är det ingen som vill ha en speciellt nära tillslut. Man finns där men tillhör inte någon. Ja det är intressant.
Vi var bjudna på knytis hos Ida och treorna. På morgonen var jag riktigt pepp. Jag gick och tränade, det gick skitbra, jag köpte hårfärg och Funny hjälpte mig. Jag insåg att tiden inte skulle räcka, jag blev stressad och mindre pepp. Funny hade ingen lust att vara social heller så jag tipsade om en film på 4:an, P.S I love you. Jag fick gärna komma och göra henne sällskap för jag hade inte bestämt mig hur jag skulle göra än. Jag kände för film med bara Funny, stickning och lite snacks. Det blev riktigt bra! Jag tackar Funny för att hon finns. Hon är en riktig pärla! Så fler promenader blir det med funderingar över livet och döden.

Nu sitter jag här och önskar att jag kunde skriva oftare. Jag har så mycket i skallen som vill ut i ord. Det blir nog bra.
Jag ska dra till Jibbe och gänget för lite film.
Imorgon VGK utomhus och skissa träd.